Publicerad 18 maj 2021

Ekonomiskt andrum, men framtiden kräver långsiktighet

Vårens upplaga av Ekonomirapporten, som presenterades i förra veckan, visar på starka resultat i landets kommuner och regioner. Men runt hörnet väntar osäkra tider.

De tillfälliga statsbidragen har tryggat ekonomin under den pågående pandemin, som fortsätter att sätta välfärden under hård press. Det positiva resultatet i Sveriges kommuner och regioner beror till stor del också på att statens förstärkta arbetslöshetsersättningar och korttidspermitteringsregler dämpat pandemins påverkan på skatteintäkterna.

Men framtiden är full av osäkerhet och pandemin väntas få långsiktiga konsekvenser på ekonomin. Framöver kommer kommuner och regioner bland annat behöva hantera uppskjuten vård, inställda omsorgsinsatser och skolverksamhet som inte har kunnat ersättas digitalt fullt ut. Trötta medarbetare behöver få chans till återhämtning. Dessutom kvarstår de demografiska utmaningarna, där andelen äldre ökar i snabbare takt än den arbetsföra befolkningen.

Långtidsarbetslösheten som riskerar att följa i pandemins spår utgör också betydande skäl till oro. Det är djupt olyckligt att det sammanfaller med den pågående nedmonteringen av Arbetsförmedlingen. Här måste staten sätta ned foten och se till att kommunerna ges möjlighet att fylla det vakuum som myndigheten lämnar efter sig. På många håll i landet är kommunen den enda instansen dit arbetslösa kan söka sig för att få hjälp, och många är verkligt framgångsrika i att lotsa människor till riktiga jobb. Vi kan inte ha ett regelverk som sätter stopp för kommunerna i deras strävan efter att få fler i arbete. Det är bra för kommunen, bra för staten och framför allt helt avgörande för individen.

För att klara våra gemensamma utmaningar kommer kommunerna och regionerna behöva ett ökat stöd från staten, men mindre skadlig, statlig styrning. Detaljstyrningen eroderar möjligheterna att prova någonting nytt. Det minskar ansvarsutkrävandet, undergräver innovationskraften och skaver på engagemanget. Framtidens välfärd går inte att gjuta i en och samma form. Vi måste anpassa efter lokala och regionala behov, utmaningar och förutsättningar.

Ett färskt exempel är äldreomsorgspengarna, där riksdagens socialutskott beslutade att kommunerna först ska rekvirera pengarna och sedan redovisa ner till sista krona vad verksamheterna använt resurserna till. I det fall staten underkänner redovisningen och utlåter att kommunerna inte har använt pengarna på rätt sätt ska pengarna betalas tillbaka.

Samma system applicerades tidigare även på skolområdet, med oönskade resultat. Det var ett så trubbigt och fyrkantigt instrument att många kommuner tvingades betala tillbaka pengar till staten trots att ändringarna i resursfördelningen berodde på en förändrad demografi, där elevsammansättningen plötsligt ändrats. Pengarna som ska finansiera återbetalningskravet måste förstås tas från det gemensamma. Effekten blir att lärartätheten försämras. Förskoleklasserna växer. Det efterlängtade medborgarförslaget om att renovera simhallen får vänta till en annan gång.

De statliga korttidsstöden under pandemin är av avgörande betydelse för att kommunerna och regionerna nu kan hålla näsan över vattenytan. Det är väldigt bra att vi resultatrikt kunnat kroka arm i detta. Men i den nödvändiga förändring som välfärden nu kräver fungerar det inte att ge bidrag under ett enskilt år och reglera detta i detalj. I arbetet framåt behövs större långsiktighet och mer tillitsfull styrning.

Först då kan förändringsrörelserna accelereras, digitaliseringen snabbas på och samverkan utvecklas. Först då kan vi på allvar möta framtidens välfärdsutmaningar.

Staffan Isling

Tidigare krönikor

Informationsansvarig

  • Helene Lindstrand
    Presschef

Kontakta oss

Kontaktformulär SKR








Verifiering * (obligatorisk)
Vi kontrollerar att du är en människa och inte en robot.