Besluten blir bättre när kommuner och regioner rådfrågas

Den 25 mars i år hände någonting närmast unikt: KU bjöd in SKR till en utfrågning i samband med utskottets granskning av regeringens hantering av pandemin. I slutet av förra veckan kom resultatet av granskningen.

Sveriges Kommuner och Regioner ombads i våras bidra till Konstitutionsutskottets (KU) utredning i de frågor som gällde besöksförbudet i äldreomsorgen, åtgärder för utökad testning och smittspårning, att säkra tillgången till skyddsutrustning och vidtagna åtgärder för att samordna tillgången till intensivvårdsplatser.

Under utfrågningen i utskottet betonade SKR att regeringen i för liten utsträckning gjort det som står i grundlagen, nämligen att inhämta nödvändiga upplysningar och yttranden från kommuner och regioner inför regeringsbeslut. Den färdiga granskningen visar nu också att regeringen brustit på just denna punkt i de områden som SKR påpekade under utfrågningen.

För mig är det tydligt att kritiken från KU inte bara handlar om principer, utan om kvalitet och effektivitet. Det blir helt enkelt bättre om man från Regeringskansliets håll rådfrågar de som kan verksamheterna bäst; kommuner och regioner. Tillåt mig förklara genom ett par exempel:

Besluten kring testning för covid-19 präglades inledningsvis av otydlighet och bristande förankring med regionerna. Den första förordningen som beslutades av regeringen remitterades varken till SKR eller någon region, och när den väl offentliggjordes visade det sig att det fanns stora problem och otydligheter. Efter påtryckningar från SKR fick regeringen därför lov att ändra förordningen. Regeringen och SKR slöt då en överenskommelse som redde ut oklarheterna och tydliggjorde vad som gällde. Efter det kunde testningen ta fart på allvar.

Det andra exemplet rör intensivvården, som varit särskilt hårt ansatt under pandemin. För att skapa förutsättningar för sjukvården har det varit avgörande att samhället lyckas hålla smittspridningen på en nivå som inte överstiger den svenska IVA-kapaciteten. Men inte heller på detta område föregicks regeringens olika beslut av någon dialog med regionerna som utför intensivvården. Inga upplysningar eller synpunkter inhämtades från de som ytterst påverkas av besluten.

Jag har förståelse för att regeringen under stor press behövde fatta snabba beslut om åtgärder för att hantera pandemin. Men ibland är genvägen en senväg. Om besluten inte är noga förankrade och avstämda med de som i huvudsak berörs kan det ofta visa sig inte fungera i praktiken. De extra dagar som går åt till att remittera ett förslag kan i slutändan innebära avgörande tidsvinster.

Ett positivt exempel är de möten som Folkhälsomyndighetens generaldirektör, Johan Carlson, bjöd in SKR och regiondirektörerna till inför beslutet att lätta på restriktionerna den 1 juni. Beslut som noga förankras och stäms av blir bättre när de ska tillämpas, både i kris och vardag.

Mot denna bakgrund är det positivt att KU instämmer i kritiken och understryker vikten av att regeringen – även när det är bråttom – inhämtar viktiga upplysningar från de som berörs. Det ökar förutsättningarna för att de åtgärder som vidtas blir så träffsäkra och effektiva som möjligt, motiverar utskottet. Jag hoppas att det blir en av lärdomarna som regeringen och de statliga myndigheterna drar efter pandemin.

I en kris som den vi nu genomgår finns inte på förhand något facit. Pandemin har inneburit en enorm utmaning för samhällets alla delar och vi är många som dragit lärdomar längs vägen. Det gäller politikens alla nivåer – kommuner, regioner, myndigheter, regering och riksdag.

Det är naturligt att misstag sker. Det viktiga är att vi lär oss att inte upprepa dem. I det perspektivet är Konstitutionsutskottets granskning värdefull.

Staffan Isling

Tidigare krönikor